Fan Fiction Del 1

jag har bestämt mig för att börja skriva en fan fiction. Skulle uppskatta kommentarer om vad ni tycker! Allt är skrivet av mig! :)

“John, where are you going?” Jag tittade frågande på John när han tog på sig sina skor.
“I have that concert, you know okay, and we have to rehearse” svarade John och mötte min blick. “I’ll be back after, but it can get late, so don’t wait up for me, ok?”
“Ok, but I’ll miss you.” sa jag och kramade honom hårt.
“I’ll miss you too okay” sa John när någon knackade på hotelldörren. Han gick fram till den och när John öppnade så stod hans tvillingbror Edward där och såg glad ut.
“Come on John, we have to go now! Leem is really mad cause we will be late. Oh, hi Miranda!” sa han snabbt, och tog några steg in.
“Hi Edward! You look really nice. Is that jacket new?”
“Yeah. It’s so cool! I pimped it out myself! Here’s yours John” sa han och sträckte fram den jacka han höll i till sin bror. John tog sig snabbt av sin blåa kavaj, och satte på denna nya jacka som var pimpad med både nitar och glitter.
“Do I look cool?” frågade han oss.
“You always look cool John!” svarade Edward glatt.
“What do you think Miranda?” John tittade in I mina ögon, och jag kände hur jag blev knäsvag.
“I think you look cool” sa jag och gick fram till honom. Han böjde sig ner för att kyssa mig och jag kände hans läppar snudda vid mina innan vi blev avbrutna av John & Edwards turnémanager Liam, som kom inrusande genom dörren (Edward hade lämnat den öppen) och sa att de verkligen måste gå. Han tog tag i tvillingarnas jackärmar och drog med dem ut genom dörren, varefter Liam snabbt sa “bye” till mig. Jag stängde dörren och satte mig ner i soffan. Efter några minuter knackade det på dörren igen och jag reste snabbt på mig för att öppna. Där stod Rebecca, min syster och log.
“Var är Edward?” frågade hon mig.
“Han och John gick precis iväg med Liam” svarade jag.
“Aha, ok. Kan jag komma in?”
“Såklart!”
Rebecca tog ett steg in genom dörren och tog av sig skorna.
“Så, vad vill du göra?” frågade jag.
“Vet inte. Vi kan väl spela Wii? Jag känner för att sjunga lite karaoke” sa hon och gick in i det som skulle föreställa vardagsrummet.
“Ok, det låter kul” sa jag och följde snabbt efter henne.

När klockan hade slagit midnatt, så låg mörkret tungt utanför, bara några få gatlyktor lyste upp den så annars mörka gatan. Rebecca tog upp sin mobil och slog numret till Edwards mobil, men där tutade det upptaget. Hon försökte sedan ringa till John och Liam, men förgäves. Ingen svarade.
“Varför svarar ingen? Tror du det kan ha hänt något?” sa jag och tittade på min syster.
“Jag tror inte det. De har säkert bara glömt att slå på sina mobiler. Inget att oroa sig för” sa hon och la handen på min axel. “De kommer nog snart.”
“Hoppas det.” Jag tog upp min mobil, och slog Patricks nummer (deras säkerhetsvakt). Vårt sista hopp. Till min lycka så hördes det signaler.
“Men svara då!” sa jag.
“Hi, this is Patrick! Who am I talking to?”
“Hi Patrick! This is Miranda. Do you know where John is?”
“I think him and Edward are with some fans, no need to worry.“
“Oh, ok. Thanks! When do you think they will be back?”
“Really soon I think. I can go and check on them if you want?”
“That would be nice. Thanks Patrick!” sa jag och la på.